Jag sitter fast

Jag sitter faktiskt fast. Inte i någon fastighet, även om jag befinner mig i en just nu. Det är dock inte vad jag menar med att jag sitter fast, jag pratar eller skriver om något helt annat. Jag känner mig fast. Jag känner mer än så, och vet inte vad jag skall göra för att förändra läget. Jag vet inte ens om det finns något sätt jag kan ändra på sånt jag inte styr över. Jag kan be, jag kan önska och jag kan försöka förändra mig än mer. Fast jag vill inte förändra mig så värst mycket, jag vet inte ens om det skulle hjälpa. Kanske skulle det till och med vara något som gör att jag känner mig än mer låst, än mer fast i saker som jag inte vill vara fast i. Jag vet att det inte skall kännas så, det skall kännas motsatt. Fast jag vet det, fast jag har vetat det länge har jag försökt, kompromissat med sånt jag vet är uppåt väggarna fel och till och med flyttat från min lägenhet till ett litet hus fast jag trivs mycket, mycket bättre i lägenhet. Det och mycket mer har jag gjort utan att det har hjälpt ett dugg, och då talar jag i breda termer. Huset är skruttigt, huset är ödsligt och jag kan inte säga att jag trivs så bra i det. Jag passar inte i hus, jag har noll intresse före mycket av det som följer med att köpa och äga ett hus. Jag borde fundera på ränta, jag borde fortsätta renovera och jag borde....börja leva billigt, eller börja resa mer och spendera mindre på annat. Inte bara resa i fantasin...

Just så: Jag borde! Fast jag vill ju inte. Inte egentligen, så jag gör inte så mycket åt husets skick. Tomten är lite samma sak, jag tittar ut och ser att jag borde...Fast gör jag något åt det då? Inte ett dugg, det känns totalt meningslöst. Annat var det för bara ett år sedan, då var jag ute i trädgården och planterade, grävde och klippte buskar. Jag handlade massor av saker, och man kan tycka att huset borde vara klart eller i alla fall i närheten av färdigt. Om inte annat borde tomten vara i ordning, i alla fall tillräckligt färdig för att slippa skämmas. Det är den inte och jag saknar verkligen min gamla lägenhet. Mycket. Jag trivdes med att bo i lägenhet, jag älskade att slippa allt fix som kommer med hus.

Jag vet att många älskar att bo i hus. Jag har gjort det, men inte längre och aldrig i detta lilla hus. Det passar mig dåligt, och det enda positiva med det är att jag gjort en helt okej affär rent ekonomiskt. Skulle jag sälja nu så hade det blivit en helt okej avkastning, till och med bättre än motsvarande peng i aktier. Tror jag, jag kan noll om börsen, fonder och aktier. Till och med mindre än jag kan om renovering. Jag har så många tummar i handen så det inte finns några som helst gränser, så att jag blir kallad just gränslös är korrekt vad gäller hus och hem. Kring just det har dock ingen kallat mig gränslös, utan snarare ifrågasatt varför jag inte gör mer åt mitt boende. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har gjort vad jag har haft råd med. Jag kan inte ta mer lån, så skall huset fixas mer är det jag själv som måste göra det. Det blir aldrig som jag har tänkt, och jag har ganska lågt ställda krav på mig själv och min talang kring hammare och spik. Det enda jag lyckats bra med är vissa möbelinköp. Jag har en helt underbar soffa, en soffa i sammet med coola nitar på. En blå soffa som utöver nitar och sammet faktiskt är riktigt bekväm att sitta i. Den är dessutom 4-sitsig och helt okej att somna i, något jag gjort allt för ofta.

Jag kan knappt räkna gångerna jag vaknat med skrynkliga kläder efter en natt i soffan. Ibland känns det som om jag bor i soffan, fast jag vet att jag oftare sover i sängen och utan att förstöra mina kläder. Det påminner mig om att jag faktiskt har en tvätt färdig, och det är väl en av få saker som är bättre med huset än lägenheten. Jag har tvättmaskin, torktumlare och torkskåp. Jag slipper gå ner i källaren, boka tvättid och trängas med grannar. Jag behöver inte planera min tvätt, fast det har ju nedsidor också. Allt för ofta glömmer jag att tvätta, eller glömmer tvätten i maskinen länge och tvingas tvätta om kläderna som annars skulle lukta skunk. Jag har tvingats slänga kläder av just det skälet, så när jag tänker efter så vete katten om det ens är en fördel. Fast det finns inga direkta val, i hus har man ingen gemensam tvättstuga...på gott och ont. Nu avslutar jag den här tiraden med att säga att jag HATAR mitt hus. Jag borde sälja, lösa lånen och slippa ränta och amortering. Köpa ett litet landställe som jag kan bo i, alternativ köpa en ny lägenhet. Problemet är bara att lägenheterna gått upp ännu mer i pris än husen. I alla fall i mitt närområde, så jag tror att jag hade tvingats ta ännu större lån. Fast räntan är på låg nivå så har jag inte råd med ett större lån, och då pratar jag bara om räntan. Till det kommer ju amorteringar och det är ju oberoende av räntan. Amorteringar som inte gör någon större skillnad på lånets storlek, inte ens över tid. Men på vardagsekonomin har de stor inverkan, och är betydligt tuffare att betala än räntan. Fast det kan ju ändras om räntorna stiger, även om det kräver en hel del för att så skall ske.